|  Start  |  Våra böcker |  Våra författare  |  Larsons förlag  |
|  Nyheter |  Press  |  Länkar  |  Kontakta oss  |
     
 

 

Epilog

Jag har packat mina väskor och bereder mig nu att bryta upp från denna värld av snöhöljda berg och vemodiga dagrar för att åter vända söderut och på nytt bli en hemlös vandrare.

En ny årstid står för dörren. Det blir kallare för varje dag. Meterhöga snödrivor kommer att begrava mitt hus under de sena höst- och vintermånaderna. Stora vita flingor breder snart ett tjockt täcke över den välkända scenen och gör stigarna oframkomliga. Inga människor kan ta sig fram här förrän till våren. Detta isolerade land försänks i djup vintersömn.

Men jag lämnar inte gärna denna friska och stärkande atmosfär för att leva i det stickande ljuset och den förlamande hettan på söderns slätter. Det är med tungt hjärta jag säger farväl till min bergsboning.

Jag gruvar mig också vid tanken på att snart återigen befinna mig bland högljudda, nervösa och ytliga människor. Hur skall jag stå ut med allt det tomma pratet? Bergens tystnad tycks nästan ha blivit en del av mig. Det vill till en verklig viljeansträngning för att bryta den. Men det måste ske. Överjagets upphöjda frid skall återigen dränkas av intellektets oväsen.

Men jag kommer alltid att bevara minnet av min vistelse i Himalaya i mitt hjärta och njuta dess rika frukter. Ingen resa kan vara mer givande än den som för oss till en plats eller till en människa, som kan förmedla Sanningen.

En av mina vänner, som har läst den här boken i manuskript, anser att jag borde försöka sammanfatta något av vad jag lärt av naturen och formulera Himalayas budskap om stillhet, för att göra skildringen fullständig. Därför tillfogar jag nu dessa rader, i förhoppning om att orden skall kunna fånga något av den outsägliga kraft som Himalaya utstrålar. Ödet sände mig över havet till Indien för att jag där skulle bedriva mina forskningar, vilka förde mig upp till avskildheten i Himalaya, och nu sänds jag tillbaka till den oroliga och stressade tillvaron i en värld, som jag vänt ryggen till. Cirkeln är sluten. Det kommer sannolikt att dröja innan jag drar mig bort från människorna och de sociala plikterna för att på nytt gå i retreat.

När tiden kommer att bryta upp från det jordiska och bege mig ut på en längre färd än den till Himalaya, kommer jag att vara redo. Jag vet att den stillhet som jag funnit kommer att följa mig till den andra sidan, och att friden blir till nytta där inga världsliga rikedomar längre kan hjälpa.

Vad Himalaya först och främst kan lära oss är tystnad, en tystnad där man förnimmer Guds närhet. I den tystnaden kan människor finna bevis för Guds existens, och bekräftelse på att det finns en universell kraft som är närvarande överallt i naturen och verkar i allt. Vistelsen i Himalaya har öppnat mina ögon. Livet kommer hädanefter att te sig ännu mer heligt, ännu mera upphöjt.

Den nyhet jag för med mig ner från dessa höjder är ofantligt gammal, för den handlar om Guds verklighet. Att det existerar en Högre Makt, är för mig inte bara en tro, utan ett obestridligt faktum. Det gudomliga ger livet dess högsta värde och är verkligt, trots att det är fördolt.

Jag har också insett att den högsta visdomen består i att finna och överlämna sig åt denna Makt. Men för att finna den, måste vi en stund varje dag vända oss bort från yttervärlden, gå in i Tystnaden och försjunka i den inre värld där Makten dväljs.

Gud talar inte till människor som är honom främmande. Om vi inte lär oss hans språk, kommer vi att gå miste om hans budskap. Guds språk är stillhet. Och Gud befinner sig inte längre bort ifrån oss än vårt eget jag.

Detta betyder att människan aldrig behöver frukta att hon skall förgås. Tron på en odödlig själ fördjupas så småningom till insikt. Under de ögonblick när vi lever som djupast, blir detta verklighet för oss. Fastän denna sanning har förkunnats så ofta att den blivit sliten, även av människor som själva inte har upplevt dess verklighet, är den inte desto mindre sann. Människans kropp kommer att försvinna lika säkert som molnen kring de mörka topparna. Men hennes eget djupaste och innersta jag består. Det är gudomligt.

Jag vet. Inte för att någon bibel eller någon präst har sagt det, utan därför att jag själv har gått in i Tystnaden.

När jag satt i min bergshelgedom, upplevde jag ibland hur jag lyftes ut ur min kropp och svävade i luften. Jag kunde se hela det omgivande landskapet, alla de välbekanta platserna. Jag varken sov eller drömde.

Men en gång när tjänaren kom och ropade på mig, var jag helt oförmögen att röra armar eller ben, fast jag hörde honom. Jag kunde inte heller tala. Ändå iakttog jag min omgivning fullkomligt oberörd, liksom på avstånd. Min kropp var som död, fast jag själv levde. Detta övertygade mig bättre än tusen argument om att jag kommer att fortleva efter döden. Det visade, att det är möjligt för medvetandet, den inre människan, att gå in och ut ur kroppen – vid födelsen, under den djupa sömnen, och i döden.

Den gudomliga Makten har inte övergivit universum, sin skapelse. Den verkar i det tysta. Detta är något vi ofta behöver erinra oss i vår mörka, kaotiska tid.

Oavsett vad som nu kommer att hända, är jag övertygad om att människans högsta förväntningar en gång i framtiden kommer att infrias, just tack vare denna fördolda gudomliga verksamhet. Jag vet det säkert. Och var och en som träder in i Tystnaden och lyssnar till den stilla rösten, kan själv förvissa sig.

Vi måste hålla hoppet vid liv när allt annat sviker oss. Det goda kommer att triumfera till slut. Det måste göra det. Det har Himalaya lärt mig.

Till sist skulle jag vilja ändra något på psalmistens ord för att förtydliga dess innebörd:

”Var stilla och besinna att JAG ÄR – Gud.”


© Översättning: Anna Bornstein

 
 

 

 

Upp

 

 

Larsons förlag  •  Box 6074  •  121 06 Johanneshov  •  info@larsonforlag.se