|  Start  |  Våra böcker |  Våra författare  |  Larsons förlag  |
|  Nyheter |  Press  |  Länkar  |  Kontakta oss  |
     
 

 

Koncentration och tankekontroll

Luften blir svalare. Den annalkande skymningen antyder, att det är tid att stilla tankarna, att göra sinnet lika orörligt som den fysiska kroppen. Jag ser mig sakta omkring. Solen har redan börjat sjunka bakom bergen, som snabbt förlorar sin varma lyster och återtar sina gråvita skuggtoner.

Jag sitter alldeles orörlig och låter världen gradvis försvinna ur mitt medvetande. Uppmärksamheten vänds inåt. Någonstans inom mig finns Överjaget, detta eviga gudomliga väsen som är livets källa.

Var stilla, har min lärare förklarat, så kommer du att lära känna Överjaget. Gud och Överjaget är ett.

Andhämtningen trappas ner. Under någon minut koncentrerar jag min uppmärksamhet på andningen. Genom en medveten ansträngning, blir in- och utandningen lugnare, jämnare, långsammare.

Intellektet arbetar oupphörligt och producerar ständigt nya tankar. Nu observerar jag hur denna verksamhet sakta avtar. Ju bättre jag lyckas i min föresats att utan avbrott hålla uppmärksamheten vänd inåt mot mitt väsens centrum, desto färre och mer kortlivade blir tankarna. Jag vet att mental stillhet är vägen till visdom och insikt.

En yogalärare som jag värdesätter högt förklarade en gång när vi diskuterade de svårigheter att koncentrera uppmärksamheten som kan uppstå i början.

– Om vi antar att antalet tankar som passerar genom en människas medvetande under en given tidsperiod är etthundra, och hon genom ständig övning lyckas minska ner antalet till åttio under samma tid, så har hon lärt sig att koncentrera uppmärksamheten till tjugo procent. Den effektivaste metoden när det gäller att öva upp sin koncentrationsförmåga, är därför att försöka tänka färre tankar.

När tankeverksamheten saktar ner, utan att min uppmärksamhet för den skull avtar det allra minsta, börjar jag känna mig omsluten av en allt djupare frid. Uthållig koncentration framkallar till sist ett upphöjt inre tillstånd.

Hur synd tycker jag inte om stadsbor som måste leva i oro och stress utan ände. Varför låter de alltid intellektet komma i första hand? De kan finna samma frihet som jag, om de vänder uppmärksamheten inåt. Människor som bragts till förtvivlan av vardagslivets oundvikliga slitningar och besvikelser kan i den mentala stillheten finna bot för sina trasiga nerver.

Intellektet är endast ett verktyg och inte människans sanna väsen. Intellektet har inget eget liv. Det arbetar automatiskt och vanemässigt. Vår tids människa representerar det maskinliknande, mekaniska intellektets seger över instinkterna, på motsvarande sätt som framtidens människa representerar intuitionens seger över intellektet.

Det logiska förnuftet som ibland är en utmärkt vägvisare, kan vid andra tillfällen föra oss bakom ljuset. Det är inte säkert, att det alltid är bäst att med förnuftets hjälp försöka räkna ut saker och ting på förhand. Ögonblickets spontana ingivelse kan också visa sig fruktbringande. Förnuftstänkandet lägger ihop två och två, medan intuitionen hämtar sin kunskap från okända, djupa källsprång. Intuitionen lyder inga matematiska lagar. Den kommer oanmäld som genom en hemlig dörr. Intuitionen är ingen vanlig tanke utan en insikt från en högre sfär som genomsyrar tankarna. Inte heller kan man säga att intuitionen är en känsla, såvida man inte menar en känsla som fullkomligt renats och luttrats från allt personligt. Tyvärr fäster de flesta av oss föga eller ingen vikt vid den uppvaknande intuitionens stillsamma, nästan ohörbara viskningar och maningar.

Den förhållandevis djupa stillhet som nu lägrar sig över mig, kan inte vara, nej är långtifrån den absoluta stillhet som jag längtar efter. En hel del tankar rör sig fortfarande sakta genom mitt medvetande. Att vara verkligt stilla är att vara förankrad i sitt centrum. Men jag låter mig nöja med detta idag, och försöker inte tränga in i det mystiska tillståndet.

Tankar är främmande inkräktare och inte människans sanna väsen. När jag avfärdat dem alla, kommer den gudomliga verkligheten att höja sig upp i medvetandet. Blotta föresatsen, och den åtföljande ansträngningen att vända uppmärksamheten inåt, får tankarna att resa sig till våldsamt motstånd. De kämpar för sitt liv. Deras grepp om människan är långt starkare än man vanligen kan föreställa sig. Detta är ett resultat av djupt rotade vanor som gått i arv från generation till generation. Tankarna driver oss skoningslöst. De förslavar oss i en utsträckning som vi sällan är medvetna om och hindrar oss från att finna den frihet som finns latent i vårt innersta. Jag har iakttagit tankeprocessen hos mig själv och funnit den vara fullständigt mekanisk.

Jag har kommit till Himalaya för att nu en gång för alla besegra dessa osynliga fiender. Visst kan jag hålla stånd emot dem när jag föresätter mig att göra det, och visst känner jag till de hemligheter som kan hjälpa mig besegra dem. Dessutom har jag hjälp och stöd från en personlig lärare. Men jag har bara lyckats hålla tankarna på avstånd under kortare perioder. Mina segrar har aldrig skänkt mig mer än ett tillfälligt andrum. Så stor makt har tankarna över människan. Jag har ännu inte nått mitt livs andliga målsättning. Men nu är tiden inne att gå till strid. Och denna gång kommer kampen att fortgå tills endera tankarna eller jag tvingas kapitulera.

Det finns ingen lämpligare plats för denna avgörande strid än Himalayas vildmark. Jag har aldrig i något av de många länder jag besökt, upplevt en atmosfär som är så avgjort gynnsam för övningar i mental stillhet som här bland dessa berg, dit ödet nu har fört mig. Här är det lättare än någon annanstans att hörsamma psalmistens ord:

”Var stilla och besinna att jag är Gud.”

Det finns ingen bättre metod – i varje fall inte för mig – än att sätta mig ner och helt enkelt vara stilla. Det behövs inget tillstånd från någon myndighet för att vinna tillträde till den gudomliga sfär, som befinner sig just bortom intellektet.

Ingen bättre hjälp kan fås från människor än den som min Mästare har utlovat. Han besitter en sådan kraft, att han skulle kunna krympa de trehundra mil som skiljer oss till ingenting, om han ville. Vad mer kan jag begära?

Skymningens skuggor sänker sig över min helgedom. Aftonrodnaden har försvunnit. Snart kommer stjärnljuset att stråla ned över Himalayas toppar.

Vad är det egentligen hos skymningen som jag finner så tilltalande? Varför lyder jag min instinkt och mediterar i skymningen, när alla stora lärare och yogis i det förgångna har rått sina elever att i stället meditera i gryningen? Alla vetenskapliga rön, varje esoterisk princip och alla rationella argument talar för att de har rätt. Ändå är det lättare för mig att uppnå stillheten i skymningen. Jag måste ta vara på denna den mest fridfulla stunden på dagen och inte bara göra som alla andra.

Om jag en dag förunnas att uppnå den högsta andliga frigörelsen, kommer det att ske i skymningen. Den förlorade sonen har börjat sin hemfärd.

Jag reser mig upp. Det är dags att återvända hem till hyddan.


© Översättning: Anna Bornstein

 
 

 

 

Upp

 

 

Larsons förlag  •  Box 6074  •  121 06 Johanneshov  •  info@larsonforlag.se