|  Start  |  Våra böcker |  Våra författare  |  Larsons förlag  |
|  Nyheter |  Press  |  Länkar  |  Kontakta oss  |
     
 

 

I konungens kammare

Kairos katter slog upp sina ögon, gäspade och sträckte graciöst på sina mjuka lemmar. Med skymningen började deras verkliga liv.

För mig började också ett äventyr, ett av de märkligaste jag någonsin varit med om. Jag skulle tillbringa en vaknatt i konungens kammare i Den stora pyramiden.

Vägen till pyramiderna skuggas av stora träd och leder förbi enstaka boningshus innan den vindlar uppför bergplatån där de väldiga monumenten tornar upp. Den stora pyramidens stränga enkelhet gör den inte mindre imponerande – de sluttande trekantiga murarna, de väldiga stenblocken som travats på varandra i avsmalnande rader. Inga dekorationer, inte en enda böjd linje kontrasterar mot den strikta rätlinjigheten.

Det hade inte varit lätt att skaffa tillstånd från myndigheterna för detta tilltag. Men nu var den beväpnade vakten införstådd med mina planer. Grinden, som alltid låses vid mörkrets inbrott, föll igen bakom mig. Jag skulle vara instängd i Den stora pyramiden i tolv timmar.

Jag klättrade in genom den öppning som Al Mamoun hade låtit bryta upp i muren, tog mig fram till den ursprungliga ingångstunneln och fortsatte hukande med ficklampan i handen utför dess hala golv.

Innan jag slog mig ned i konungens kammare tänkte jag passa på tillfället att utforska pyramidens underjordiska regioner, där allmänheten under senare år varit portförbjuden.

Det enda jag kunde upptäcka i ljuskäglan från ficklampan var ett stycke stengolv alldeles framför fötterna. Det var uthugget direkt ur berget. Jag kom fram till en avsats, stannade upp och passade på att räta på ryggen. Då upptäckte jag att jag befann mig vid botten av brunnen, det lodräta schakt som leder upp till galleriet. I närmare två tusen år hade man trott att det funnits vatten på botten av brunnen.

Inte förrän Caviglia kom och röjde undan sten och grus stod det klart att den var torr.

Brunnens skrovliga, gapande mynning var föga inbjudande. Den var trängre än tunneln jag nyss hade lämnat. Jag upptäckte små hyllor uthuggna i schaktets väggar som erbjöd fot – och handfäste under den riskabla klättringen.

Jag tog mig uppåt genom det vindlande schaktet tills jag slutligen nådde en utvidgning, den så kallade grottan, som ligger i jämnhöjd med markytan. Ovanför denna fortsatte brunnen men nu uthuggen ur muren, inte direkt ur berget eller murad som de andra gångarna ovan jord. Denna del var bredare och det var därför svårare att ta sig uppför. Till sist kom jag så upp i galleriets nordvästra hörn.

Varför och när hade brunnen blivit till? Som jag grubblade över detta stod plötsligt svaret på gåtan klart för mig.

De egyptier som satte punkt för ett skede av Den stora pyramidens historia genom att försegla ingången till de övre kamrarna och galleriet med tre väldiga granitproppar hade naturligtvis själva behövt en reträttväg för att kunna ta sig ut.

Jag visste genom egna undersökningar att brunnens överdel och grottan hade konstruerats samtidigt som pyramiden. Under tusentals år hade det inte funnits någon direkt förbindelse mellan de övre gångarna och den underjordiska tunneln. Men när Den stora pyramiden hade uppfyllt sitt mystiska ändamål, förseglades den. De tidiga arkitekterna hade förutsett detta. De hade lämnat kvar det nödvändiga materialet och dessutom gjort tunnelns nederdel smalare så att granitpluggarna skulle kunna hållas på plats.

Under arbetet med förseglingen hade männen huggit ut brunnens nederdel ur berget. När de var färdiga behövde de bara sluta till öppningen vid avsatsen där den sammanstrålade med den branta ingångstunneln och via denna ta sig tillbaka till öppningen. Genom den underjordiska förlängningen blev brunnen, som förut slutat vid grottan, en reträttväg ut ur den förseglade pyramiden.

Jag återvände via en lättare passage till den plats där jag stött på brunnen och fortsatte ännu djupare ned i Gizehs klipplatå. Vid en krök i tunneln tyckte jag mig se en hotfull skugga som rörde sig – men det var min egen!

Här kunde vad som helst hända. Jag ömsom snubblade, ömsom kröp utför den korta återstoden av tunneln och drog en lättnadens suck när jag kom ut i en horisontell gång – som emellertid visade sig vara ännu trängre än den förra. Denna ledde till det egendomligaste rum jag någonsin sett – hålet, ett dystert valv som är femton meter långt och beläget alldeles nedanför pyramidens bas. Taket var fullbordat medan golvet mest påminde om en bombad skyttegrav.

De egyptiska stenhuggarna arbetade vanligen uppifrån och ned när de högg ut en grotta ur berget och avslutade därför golvet sist. Men varför hade detta golv aldrig fullbordats när man senare ägnat en hel mannaålder åt att bygga pyramidens överdel?

I kammarens golv gapade ett djupt hål som vittnade om att skattsökare varit framme.

En fladdermus studsade mot mitt huvud… Längre ned hängde ytterligare tre, som störda av ljuset, ängsligt skriande började kretsa runt i grottan tills de slutligen försvann ut i tunnelns mörker.

Jag tog mig över det ojämna golvet och ålade mig in i ett trångt prång i kammarens bortre vägg som slutade abrupt efter cirka sex meter. Halvkvävd famlade jag mig tillbaka och började återfärden till pyramidens övre regioner.

När jag kom fram till ingångstunneln som leder hundra meter upp genom urberget innan den fortsätter som en murad korridor, lade jag mig på rygg på golvet och kikade genom den öppna gluggen som genom ett jättelikt teleskop. Jag kunde urskilja polstjärnan som en tindrande ljuspunkt på natthimlen.

De forntida arkitekterna hade inte bara byggt imponerande stort, de hade även byggt exakt!

Snart stod jag under det välvda taket i drottningens kammare. Jag undersökte de båda lufttrummorna på den norra respektive södra väggen – ett klart bevis för att rummet aldrig hade varit ämnat för döda utan för levande människor!

När dessa schakt upptäcktes år 1872 hade de slutat femton centimeter innanför väggen. I det skicket kunde de ju inte släppa in någon luft i kammaren. Därför hade man trott att de tjänat ett annat och okänt ändamål. Men den bästa förklaringen är att lufttrummorna hade förseglats samtidigt som de övriga gångarna när de inte längre behövdes.

En civilingenjör, Waynman Dixon, hade upptäckt dem av en tillfällighet. Han höll på att undersöka kammarens väggar och lade märke till att en vägg lät ihålig på ett ställe där den också hade spruckit något. Genom samma förfarande upptäckte han en motsvarighet i väggen mitt emot. Schakten leder genom pyramidens murar och mynnar ut någonstans på utsidan vilket har bevisats med hjälp av smala rör som man fört upp cirka sextio meter.

Jag gick tillbaka till galleriet och fortsatte mot konungens kammare. En lätt yrsel som kom sig av en tre dagar lång fasta började besvära mig. Jag måste stanna och hämta andan innan jag klättrade över den höga tröskeln vid galleriets bortre ända, som låg på vertikala mittlinjen. Ytterligare några steg och äntligen stod jag i konungens kammare – pyramidens viktigaste rum.

Denna kammare har också två lufttrummor, tre decimeter i diameter, som vederlägger gravteorin. Här har mynningarna aldrig förseglats, som i drottningens kammare, utan bara fyllts igen med lösa stenar som överste Vyse röjt bort.

Jag lät ljuskäglan spela över de nakna väggarna och det platta taket, beundrade ännu en gång de blanka granitblockens hårfina skarvar och granskade ingående varje enskilt block. De rosa bergen i Syene hade bestått materialet till dem. Här och var gapade stora öppningar i väggar och golv – spår efter skattsökare.

En rektangulär stenhäll som en gång utgjort en del av golvet stod längs med väggen. Kanske hade Al Mamouns män lämnat den kvar där. Parallellt med denna, i nord-sydlig riktning och litet längre bort stod en öppen sarkofag. För övrigt var rummet tomt.

Jag slog mig ned med korslagda ben på stenhällen som erbjöd en lämplig sittplats och beredde mig att tillbringa återstoden av natten där.

Till höger om mig på stenen lade jag hatt, jacka och skor och till vänster den ännu lysande ficklampan, en termosflaska med te, några flaskor isvatten, en anteckningsbok och min penna.

Efter en sista blick runt kammarens väggar och på marmorkistan bredvid mig släckte jag ficklampan – men behöll den inom tryggt räckhåll!

Det enda som nu återstod var att vänta och vänta…

Minuterna släpade sig fram. Jag började förnimma att konungens kammare hade en stark, säregen ”psykisk” atmosfär. Jag förhöll mig avsiktligt öppen och passiv så att inte personliga fördomar och förväntningar skulle grumla mina intryck. Jag stillade tankeprocessen tills medvetandet efter hand försjönk i ett nästan tankefritt tillstånd.

 

Stensarkofagen i konungens kammare – där författaren tillbringar en händelserik natt.

När hjärnans verksamhet dämpats blev jag akut medveten om den djupa stillhet som lägrat sig inom mig. Inte en viskning nådde mig genom mörkret. Tystnaden är pyramidens verklige härskare, en tystnad som varat sedan urminnes tider och som inga pladdrande turister kan ta död på för den återvänder varje natt i hela sitt vördnadsbjudande majestät.

Det är vanligt att känsliga människor kan varsebli atmosfären i till exempel gamla hus. Min egen upplevelse började med något liknande. Det var som om forntiden sakta återvände och det tjugonde århundradet gled bort. Trogen min föresats försökte jag inte mota bort denna känsla utan lät den få herraväldet och tillta i styrka.

Jag började ana att jag inte var ensam. Något främmande liv pulserade i skydd av mörkret. Ingenting framträdde dock klart och distinkt.

Timmarna kröp fram. Det drog kallt genom de smala lufttrummorna. Jag reste mig upp och tog på mig jackan som jag för bara några timmar sedan hade tagit av mig på grund av den intensiva hettan.

Ventilernas mynningar är fortfarande inte lokaliserade trots att man känner till deras ungefärliga positioner. Det finns de som tvivlar på att de verkligen har förbindelse med yttervärlden – men det kalla draget denna natt var nog för att övertyga mig!

Jag slog mig återigen ned på stenen och överlämnade mig åt den tryckande tystnaden och mörkret. Stillheten och den gapande kistan verkade inte lugnande för nerverna.

Avbrottet tycktes ha medfört en förändring. Den vaga känslan av att det fanns något levande väsen i min närhet övergick till visshet fast jag ännu inte kunde iaktta någonting. Tanken på min isolerade belägenhet överväldigade mig. Här satt jag, ensam, sextio meter ovanför markytan, i totalt mörker, inlåst i en främmande byggnad som sannolikt var den äldsta i världen, i utkanten av den vidsträckta libyska öknen, omgiven av en uråldrig gravplats…

För mig som var väl förtrogen med det ockulta och orientalisk magi, tycktes kammaren befolkad av osynliga väsen som vaktade den gamla byggnaden. Nu var jag tacksam över ventilerna som släppte in en liten, men stadig ström av frisk luft.

Jag är van vid ensamhet. Ja, jag brukar välkomna den, men det vilade något kusligt och skrämmande över ensamheten i denna kammare.

Mörkret pressade på som ett järnband mot tinningarna. Fruktan överväldigade mig på nytt, men jag motade resolut bort den.

Att sitta kvar krävde ingen fysisk styrka men däremot moraliskt mod. Det var knappast troligt att det skulle komma några ormar utslingrande från väggarnas sprickor eller att jag skulle bli överfallen av någon inbrottstjuv.

De enda tecknen på djurliv hade varit en rädd mus, två åldriga, gulgröna ödlor som klamrat sig fast vid en smal skåra i taket i drottningens kammare och slutligen fladdermössen nere i ”hålet”. Jag hade också hört ljudet från några syrsor i galleriet. Men de hade för länge sedan tystnat.

Det finns vibrationer av kraft, ljud och ljus som våra fysiska sinnen inte kan uppfatta. Jag hade övergivit min passiva attityd och inriktade nu hela min uppmärksamhet på att genomtränga tystnaden. Den intensiva, inre koncentrationen stegrade min receptivitet. Är det så osannolikt att jag i detta tillstånd kunde upptäcka osynliga krafters närvaro?

Jag blev medveten om en osynlig fientlig närvaro. Något var i görningen som jag uppfattade som ondskefullt och farligt. Fasans kalla hand rörde vid mitt hjärta och återkom så fort jag motade bort den.

När jag trogen min avsikt vidmakthöll den inre koncentrationen, började denna känsla ta form. Jag kunde urskilja skuggor som for omkring i mörkret. Dessa framträdde efterhand allt tydligare. Ondsinnade skepnader dök oväntat upp alldeles intill mitt ansikte. En mörk gestalt urskiljde sig från de andra och närmade sig hotfullt. Han gjorde en åtbörd, som för att injaga skräck hos mig. Uråldriga andar, troligen från den närliggande gravplatsen, hopades i kammaren.

Alla spökhistorier jag hört om området kring pyramiderna dök upp i minnet, obehagligt detaljerade! Jag erinrade mig varningen från en av mina arabiska vänner som försökt få mig att överge tanken på att övernatta i Den stora pyramiden.

– Varje tum av marken därute är hemsökt, hade han sagt.

Nu visste jag att han haft rätt.

Hjärtat bankade i min orörliga kropp under denna psykiska press. Skräcken för det övernaturliga som lurar djupt inom varje människohjärta överväldigade mig åter. Jag knöt ofrivilligt händerna men stod fast vid min avsikt att fortsätta vakan, trots att jag nu vädrade verklig fara. Jag uppbådade allt mitt mod och all min kraft och stridsvilja.

Mina ögon var slutna, men det hjälpte inte. De grå, glidande gestalterna fortfor att ta form inför min inre blick. De utstrålade en oförsonlig fientlighet.

De trängdes omkring mig i en tät ring. Det skulle ha varit lätt att få ett slut på det hela genom att tända ljuset eller störta ut ur kammaren och tillbaka till den låsta järngrinden där sällskapet med den beväpnade vakten skulle ha lugnat mig.

Detta var ett eldprov, en själslig tortyr som lämnade den fysiska kroppen intakt.

En röst inom mig manade mig att fortsätta.

Till sist nåddes kulmen. Ohyggliga avgrundsandar, groteska, djävulska vansinnesformer trängde sig inpå mig och fick hela mitt väsen att resa sig i motvilja. Jag genomlevde några fasansfulla minuter som för alltid kommer att stå inbrända i min själ. Aldrig skulle jag vilja upprepa ett sådant experiment och övernatta i pyramiden igen.

Sedan var det hela plötsligt över. Inkräktarna återvände till underjorden med hela sitt skräckinjagande anhang. Mina nerver erfor en oerhörd lättnad.

Jag vet inte hur lång tid som förflöt innan jag åter blev medveten om en främmande närvaro – men denna gång god och välvillig – som förändrade atmosfären i rummet.

Jag kände att jag stod inför ett avgörande ögonblick i mitt liv. Två höga gestalter, iklädda vita mantlar, närmade sig. Deras ansikten uttryckte uråldrig visdom. Från deras dräkter slöt jag mig att de var forna överstepräster. De utstrålade en gudomlig frid och ett ljus som lyste upp kammaren.

De stannade framför mig, iakttog mig tyst och allvarligt med händerna korslagda över bröstet.

Hade jag mentalt förflyttats tillbaka till Egyptens forntid? Nej, jag varseblev snart att de kunde se mig. En av dem lutade sig fram emot mig, läpparna tycktes röra sig, ögonen blixtrade som av en andlig eld.

Vad som hände sedan har jag ännu inte fullt klart för mig. Det var som om jag fått en injektion av något bedövningsmedel. En förlamande tyngd smög sig över mig. Jag förlorade känseln i hela kroppen. Fötterna kallnade. Kylan spred sig långsamt uppåt kroppen som hade jag sjunkit ned i en snödriva. Underkroppen domnade bort. Jag gled in i en halvdvala och kände det som om jag höll på att dö. Detta upprörde mig inte eftersom jag för länge sedan hade övervunnit rädslan för döden och accepterat dess oundviklighet.

Kylan bemäktigade sig så småningom hela min kropp. Mitt medvetande drogs inåt och samlades i en central punkt i hjärttrakten medan andningen efter hand försvagades.

När hela kroppen från bröstet och nedåt var fullkomligt bortdomnad inträffade något som liknade en hjärtattack. Men den var snart överstånden och jag kände att den avgörande krisen närmade sig.

Jag kommer ihåg att jag tänkte: I morgon kommer de att finna min döda kropp i pyramiden. Detta är slutet för mig.

Jag var säker på att alla dessa förnimmelser kom sig av att min själ höll på att lämna kroppen för att träda in i en tillvaro bortom döden.

Allt motstånd hade upphört. En sista, våldsam virvel uppstod i hjärnan. Det kändes som om jag sögs in i en cyklon och drogs uppåt genom en trång tunnel. Sedan uppstod ett ögonblick av fruktan och ovisshet när jag slungades ut i det okända – och plötsligt var jag fri!

Jag hade blivit ett okroppsligt väsen. Jag kunde fortfarande tänka och känna men var inte längre fjättrad vid den tunga, fysiska kroppen. Jag hade kastat av min jordiska dräkt dock utan att förlora medvetandet. Livskänslan hade tvärt om intensifierats. Jag upplevde en underbar lyckokänsla och frihet. Jag hade trängt in i en fjärde dimension.

Jag befann mig svävande på rygg över stenblocket i samma ställning som den fysiska kroppen som jag just lämnat. Sedan var det som om en osynlig hand rätade ut mig och ställde ned mig på fötterna.

Jag betraktade den övergivna kroppen som låg utsträckt på stenen. Det uppåtvända ansiktet, ögonen som var tillslutna så när som på en smal springa genom vilken jag kunde skymta pupillerna, de korslagda armarna och de raka benen. Jag kunde inte påminna mig att jag hade intagit den ställningen. Hade någon placerat armarna så utan att jag märkt det?

En svag strimma av silvervitt ljus förband mig med den orörliga kroppen. Denna psykiska navelsträng lyste upp min sida av rummet så att jag kunde urskilja varje sten i muren.

Nu förstod jag varför de gamla visa egyptierna i den hieroglyfiska skriften valt en fågel som symbol för människans själ. Jag upplevde en hisnande känsla av höjd och vidd som om jag gled på väldiga vingar i en gränslös rymd. Ja, fågelsymbolen var verkligen träffande.

Min själ hade lösgjort sig från de jordiska banden. Min eteriska kropp som till utseendet var en exakt kopia av den fysiska hade lämnat den jordiska tillvaro som den så länge vistats i.

En enda tanke, en enda visshet behärskade mig.

– Detta är dödstillståndet. Nu vet jag att jag är en själ som kan existera åtskild från kroppen. Jag kommer aldrig mer att tvivla på det eftersom jag själv har upplevt det.

Jag hade bevisat att själen överlever döden på ett för mig fullt tillfredsställande sätt – genom att själv dö och återuppstå!

Min orörliga kropp på stenhällen fascinerade mig. Var det detta övergivna fysiska hölje som jag under så många år hade betraktat som mig själv? Jag var fullt på det klara med att kroppen inte var något annat än kött och ben, ett stycke ointelligent, omedveten materia.

Därpå inträffade något egendomligt. Jag måste ha domnat bort för ett ögonblick för när jag vaknade befann jag mig i en lång korridor som var upplyst av ett dämpat ljus. Men det kom varken från någon lampa eller ett fönster. Delvis kunde detta mysterium förklaras av glorian som utstrålade från en följeslagare och från min egen astralsträng. Men det måste också ha funnits någon annan ljuskälla.

Gångens väggar bestod av terrakottafärgade stenar som var sammanfogade i hårfina skarvar. Golvet sluttade utför i ungefär samma lutning som pyramidens ingångstunnel. Korridoren var fyrkantig och låg. Inget spår syntes av någon mystisk ljuskälla.

Traditionen berättar att ett ljussken redan för flera hundra år sedan ibland kunnat iakttas i närheten av Den stora pyramiden. Ett sådant ljus har även enligt en offentlig rapport observerats av Dr Abbate Pacha, vice ordförande för Egyptiska Institutet och en Mr William Groff. Invånarna i trakten hänför detta ljus till pyramidens andliga väktare. Groff försökte finna någon naturlig förklaring, men utan framgång.

Vi färdades nu nedför den sluttande korridoren. Plötsligt fick jag syn på en tempelliknande kammare i dess bortre ände. Jag var säker på att jag antingen befann mig i eller under pyramiden. Denna hemliga korridor eller kammare hade uppenbarligen undgått upptäckt intill denna dag. Jag blev eld och lågor över fyndet och kastade en blick över axeln för att ta reda på var ingången fanns och vad den bestod av. Längst bort, där öppningen borde finnas, var korridoren förseglad med fyrkantiga stenblock som föreföll att vara murade. Det enda jag såg var en naken vägg.

Sedan greps jag av en kraft och fördes därifrån. Scenen försvann och i nästa ögonblick befann jag mig åter svävande någonstans i rymden. Några ögonblick senare sögs jag hjälplöst nedåt, nedåt.

En tyngd överväldigade mig och jag gled nästan omärkligt tillbaka in i min fysiska kropp.

Jag gjorde en ansats att röra mina stela muskler, men utan framgång. Allt svartnade.

Jag slog upp ögonen med ett ryck. Så fort förlamningen släppte, trevade jag med handen efter ficklampan, tände den och såg att jag återigen befann mig i konungens kammare.

Jag blev så ivrig när jag mindes vad som hänt att jag tog ett språng upp från min provisoriska bädd och ropade högt. Men i stället för att få fast mark under fötterna kände jag hur jag föll handlöst. Jag räddade mig i sista stund genom att gripa tag i stenens kant och klamra mig fast av alla krafter. Fötterna dinglade över det gapande hålet i golvets nordvästra hörn. Jag försatte mig i säkerhet och kastade en blick på klockan. Jag hade slagit handen i väggen när jag for upp och råkat spräcka glaset, men urverket fungerade fortfarande. Klockan var tolv!

När vakten låste upp järngrinden strax efter soluppgången vacklade en dammig och trött figur ut ur pyramidens mörka öppning.

Jag kisade yrvaket i den tidiga morgonsolen, drog några djupa andetag och tackade tyst för ljusets välsignade gåva.


© Översättning: Anna Bornstein

 
 

 

 

Upp

 

 

Larsons förlag  •  Box 6074  •  121 06 Johanneshov  •  info@larsonforlag.se