Paul Brunton (1898–1981) är en filosof och författare från vår egen tid. Han är en erfaren, varm och varsam vägledare för den som söker en personlig erfarenhet av den inre verkligheten. Paul Brunton bekände sig aldrig till någon religion eller filosofisk riktning. Han förblev obunden och fri att följa ljuset i sitt inre. Därför dras moderna människor till hans idéer.
     ”Jag söker inte sprida någon ny eller främmande lära. Jag önskar inga lärjungar. Jag vill inte göra människor beroende av någon person eller organisation. Däremot vill jag gärna bidra till att människor upptäcker läraren och vägledaren i sitt eget innersta”, säger Paul Brunton. ”Jag är en helt vanlig människa, en av hundratusentals. Vad jag har upptäckt genom att utforska mitt eget medvetande och tankens okända processer, kan andra också finna”

Böcker av Paul Brunton >>

 

 

När Paul Bruntons ägodelar efter hans död den 27 juli 1981 anlände till USA, lär tulltjänstemannen som granskade försändelsen ha ryckt på axlarna och sagt: ”Är det här behållningen av en människas liv… några få lådor”. Lådorna innehöll ett manuskript på över 17.000 sidor som den engelske filosofen arbetat med under de sista trettio åren av sitt liv och sparat för posthum utgivning. Det blev 16 tjocka band med samlingstiteln The Notebooks of Paul Brunton – och som initierade bedömare anser vara det mest omfattande dokumentet över människans andliga sökande som skrivits på ett västerländskt språk i modern tid.
    Det var inte många flanörer på strandpromenaden i Montreux, Schweiz, som visste vem den gamle mannen på soffan var. Han satt där mest varje dag och antecknade, sida efter sida. Det var ett andligt testamente han skrev, en reseberättelse från en färd in i människans själ. Det hela började i London år 1898.
     Paul Brunton, eller PB som han kallades av dem som kände honom, föddes i England år 1898 och tillhörde en generation som genom krigsårens tragik tidigt väcktes till medvetande om livets smärtsamma paradoxer. Han berättar, att han redan under barndomen upplevde inre tillstånd av ovanlig frid och lycka. De kunde komma när som helst, när han befann sig ute i naturen eller i folkträngseln på Londons gator.
     Efter avslutade studier börjar han arbeta som reporter i London. Han gifter sig med en danska och fick en son. Vardagslivet drog in honom i en karusell av verksamhet, ambitioner och plikter. Den inre verkligheten förbleknade. Så i trettioårsåldern drabbades han av en personlig chock, som väckte honom till insikt om den yttre personlighetens bräcklighet och fick honom att åter vända sig inåt. Han bröt upp från storstadslivet och begav sig till Indien för att av Österlandets vismän och yogier lära sig metoder att vinna kontroll över och förändra sitt medvetande.
     I Indien öppnar sig en okänd värld, som inte bara fängslar med sin mångtusenåriga mystik utan också gömmer försåtliga fällor för en oerfaren västerlänning. Han färdas med oxkärra och åsna till eremitboningar i djungeln och till grottor i otillgängliga bergstrakter för att intervjua heliga män. Hettan och den främmande dieten tär på hans krafter. Han plågas av feber och sömnlöshet. Men de fysiska prövningarna är bagateller jämfört med svårigheterna att lära sig skilja mellan äkta och falsk andlighet, sanning och vidskepelse i Indiens rika flora av läror. Han är utmattad och nära att ge upp när han till sist finner sin väg genom Shankaracharya och Ramana Maharshi, vilka båda enligt den indiska traditionen uppnått den högsta visdom som är möjlig för en människa.
     Mötet med Sydindiens andliga överhuvud, Shankaracharya, blir kort men ödesmättat. Denne råder Paul Brunton att söka invigning i Indiens högsta yoga och sänder honom till Ramana Maharshi, den man som PB sedan skulle betrakta som en av sina främsta andliga lärare. Något håller på att hända med den praktiske journalisten. Det är som om hans rustning av världslighet klätts av honom. När han till sist kommer till Ramana Maharshi på Arunachalabergets sluttning, är han redo att skjuta sina kritiska invändningar åt sidan och ta emot vad han kallar den vise lärarens ”nåd”.
     ”En efter en faller frågorna bort som jag förberett. De verkar betydelselösa. Det syns mig likgiltigt om jag löser problemen som oroat mig eller inte. Jag vet bara att en ström av lugn omsluter mig, att en stor frid genomströmmar min inre varelse och att min hjärna vilar från plågsamma tankar”, skriver han om det första mötet med Ramana Maharshi.
     När Paul Brunton så småningom återvänder till London, finner han att han kan bevara sitt inre lugn mitt uppe i det hektiska storstadslivet. Yttre omständigheter har skilt honom från lärarens fysiska person, men i den inre världen förblir han medveten om dennes andliga närvaro.
     Paul Brunton skriver under några intensiva år ett flertal böcker, där han introducerar yoga i den moderna västerlänningens vardag och förklarar den självanalytiska meditationsmetod som han lärt av Ramana Maharshi. Böckerna vinner gehör och får en växande läsekrets inte bara i Europa och USA, utan även i Indien. Men Paul Bruntons sökande är inte tillända. Han har lärt känna sin själ, men världens gåta är för den skull inte löst.
     Hans egna erfarenheter, och samvaron med andra mystiker, har visat honom att inre extaser varken förklarar världen eller gör människan allvis. Han lämnar religionens och filosofins traditionella vägar och beger sig upp mot tillvarons svårtillgängliga, metafysiska höjder. Han söker nu inte längre bara för sin egen skull, utan också för alla dem som läst hans böcker och nu följer i hans spår. Och det ser ut som om osynliga makter välsignar hans ansträngningar. I sina anteckningar berättar han hur han ofta fick ledning och hjälp när han bäst behövde det.
     När han till exempel forskar i den gamla buddhistiska tempelstaden Angkor Wat, möter han en dag en adept som inviger honom i en hemlig visdomstradition, och med några ord öppnar hans ögon för världens verkliga natur. De tillbringar några timmar tillsammans. Men så fort den gåtfulle läraren ser att västerlänningen har förstått, tar han farväl. Paul Brunton hörde aldrig av honom igen. Det tar honom många år att i detalj utarbeta vad han på ett par timmar förstått genom blixtlik insikt.
     Detta låter kanske exotiskt och mystiskt, men trots att han pejlade medvetandets djup, förlorade sig Paul Brunton aldrig i den inre världen. Hans journalistiska bakgrund gav honom en robust praktiskhet. När det gällde lärdom hörde han till de främsta inom sitt område. Trots sina ovanliga upplevelser förblev han solidarisk med den strävande vardagsmänniskan. Vardagslivet var för honom inte åtskilt från det andliga.
     Många av de klassiska sanskrittexter som försvunnit i Indien visade sig finnas bevarade i tibetanska och kinesiska översättningar. Hans studier förde honom därför till Japan, Kina, Sikkim och Siam. Men han reste inte bara i Österlandet utan också i Europa, USA, Australien och Afrika.
     Han träffade grupper av sökande människor i olika delar av världen, och dryftade filosofiska spörsmål med experter inom olika andliga traditioner. Fast han aldrig avstod från sitt oberoende för att ansluta sig till någon kult eller skola, var han alltid redo att erkänna genuin andlig insikt varhelst han träffade på den. Han skriver oupphörligt och uppehöll en omfattande korrespondens. Men efter utgivningen av boken The Spiritual Crises of Man i början av femtiotalet försvinner han plötsligt till okänd ort.
     Det blir under de följande åren så tyst om honom att dödsrunor vid ett par tillfällen dyker upp i pressen. Vad Paul Brunton upplevde under denna långa tystnad kan man endast spekulera om. Men vänner som mötte honom när han återvände till världen i mitten av sextiotalet fann honom förändrad. ”Han utstrålade frid. Fastän hans personlighet var densamma, var det som om den hade blivit alldeles genomskinlig. Bakom den förnam man tydligt en helig närvaro”, berättar de.
     Paul Brunton vistades de sista åren av sitt liv i Schweiz, där han fortsatte arbetet med sitt andliga testamente, The Notebooks of Paul Brunton. Han skrev ingående om varje tänkbar teoretisk och praktisk aspekt av människans andliga sökande. Men han var mycket förtegen om sina personliga förhållanden och upplevelser.
     Paul Bruntons tillvaro blev allt enklare, alltmer anspråkslös. De flesta som såg honom mata svanarna eller sitta på en bänk och skriva, tog honom för en vanlig pensionär. Men en kvinna som hjälpte honom med skrivarbete berättar att hon en dag tog med sig sin sexårige son, och att denne blev mycket tyst och fundersam i Paul Bruntons närhet. När de blev ensamma igen, utbrast pojken: "Såg du att hans ögon var ’vända’?" Det egendomliga ordvalet fick sin förklaring några månader senare på en utställning av japanska skulpturer. Pojken stannade framför en buddhastaty, vars pupiller var formade som uppåtvända halvmånar, ett traditionellt uttryck för visdom och djup försjunkenhet. ”Titta”, ropade han ivrigt. ”Den har ju likadana ögon som PB!”

Anna Bornstein